Ve och elände

Så, det har blivit maktskifte i Sverige, och vi har nu en borgerlig regering.
Jäklar.
Jag vet egentligen inte ens vad jag ska säga, annat än att jag är väldigt besviken på svenska folket. Även om jag anade det redan innan hoppades jag ändå längst inne att vänsterblocket skulle komma igen. Nu är det bara att hoppas på att det blir byte igen om fyra år, innan moderaterna har hunnit ställa till med alltför stor skada... Framför allt är jag orolig för ekonomin - tidigare under de borgerliga regeringarna har det ofta blivit problem på den fronten.

Skolan? Mer läxor, ordningsbetyg? Tror alliansen att det är rätta sättet att förbättra saker och ting; att gå bakåt i tiden? Och vad innebär det att lärare ska ha större befogenhet att skapa ordning i klassrummet?

De lovar att alla brott ska utredas? Hur kan de lova det?

För att inte nämna att det nu styrande partiet är det enda som inte vill höja studiemedlet. Det här blir en underbar tid att vara student, kan jag säga. Och får man sen inget jobb efter utbildningen, eller om man mot förmodan skulle råka ut för något så att man inte kan arbeta, ja, då är det riktigt kört. Mindre bidrag, javisst! Min mamma är hemskt glad över detta. Nu blir hennes inkomst ännu mindre. Det tackar vi för.

Mest skrämmande av allt är dock Sverigedemokraternas framfärd. Det fjärde största partiet i Malmö, såg det ut som. Varför? Vilka är det som lockas av dem? Kan vanliga, hederliga människor verkligen attraheras av dem och inte se igenom deras glättiga yta var allting stammar ifrån?
Otäckt, är vad det är. Det är en sak jag ger de borgerliga partierna poäng för; att de tillsammans med vänsterblocket tar avstånd från SD.