Invaderad.
Stockholm. Invasion!. Skridskoåkning. Italiensk glass. Pizza Hut.
Teatern var fullständigt fantastisk. Och jag kan inte skriva på Khemiriska. Jag bara låtsas att jag kan det.
Och det är förväntan inuti när ljuset släcks och du hoppas och ber att du inte ska bli besviken, och du tittar på töntskådespelarna som pratar goja på scenen och väntar på att få höra mummel och hyssjanden någonstans bakifrån, och när du hör det första sshh-et ni tittar på varandra med skratten i halsen och shunnarna reser sig upp och börjar bråka och invaderar scenen och efter det, det är bara vad som händer där som betyder något.
Vad pjäsen handlar om är fullständigt omöjligt att beskriva. Den består till stor del av monologer, fyra olika skådespelare som framför fyra olika historier som alla vävs in i varandra av föreställningens gemensamma nämnare: Abulkasem. Vem är det? Varför är han viktig? Finns han egentligen?
Det är Bahador Foladis röst som blir mer och mer pressad och som sträcker sig in i dig och griper tag och det är tårögon och nejtankar när de andra skådespelarna kommer upp på scen och ljuset släcks, och sedan det är applåder och darrhänder och ett huvud fullt av snurror och ekon av rösterna du hört, och det är ni som tittar på varandra och vet att en gång inte räcker, inte ett dugg.
Vi skulle gått ut på La Isla efteråt, men vi var båda två totalt så tagna av föreställningen att vi utan att tänka på det bara började gå medan vi pratade om den, och plötsligt insåg vi att vi satt på vårt hotellrum och hade suttit där och gått igenom så mycket av pjäsen som vi bara kunde i ett par timmar. Det är otroligt att man kan skratta och skratta åt det man ser på scen samtidigt som man känner att man egentligen lika gärna skulle kunna gråta, eftersom det är en hårfin linje mellan det komiska och det fruktansvärt tragiska. Mycket balanserande på gränsen och många oerhört tvära kast däremellan.
"En av mina grannar är faktiskt från Pakistan, men han är jättetrevlig! Och jag sa till honom, 'It's okay. You can eat your food and have your parabol on the balkong, but please, please, dont make your daughter wear a slöja when she grows up. Please, for me, let her be free'."
Så, förutom att jag stukade foten under en promenad längs Drottninggatan och nu kör med kryckor igen, en perfekt helg.
Erkänn Abulkasem!
Teatern var fullständigt fantastisk. Och jag kan inte skriva på Khemiriska. Jag bara låtsas att jag kan det.
Och det är förväntan inuti när ljuset släcks och du hoppas och ber att du inte ska bli besviken, och du tittar på töntskådespelarna som pratar goja på scenen och väntar på att få höra mummel och hyssjanden någonstans bakifrån, och när du hör det första sshh-et ni tittar på varandra med skratten i halsen och shunnarna reser sig upp och börjar bråka och invaderar scenen och efter det, det är bara vad som händer där som betyder något.
Vad pjäsen handlar om är fullständigt omöjligt att beskriva. Den består till stor del av monologer, fyra olika skådespelare som framför fyra olika historier som alla vävs in i varandra av föreställningens gemensamma nämnare: Abulkasem. Vem är det? Varför är han viktig? Finns han egentligen?
Det är Bahador Foladis röst som blir mer och mer pressad och som sträcker sig in i dig och griper tag och det är tårögon och nejtankar när de andra skådespelarna kommer upp på scen och ljuset släcks, och sedan det är applåder och darrhänder och ett huvud fullt av snurror och ekon av rösterna du hört, och det är ni som tittar på varandra och vet att en gång inte räcker, inte ett dugg.
Vi skulle gått ut på La Isla efteråt, men vi var båda två totalt så tagna av föreställningen att vi utan att tänka på det bara började gå medan vi pratade om den, och plötsligt insåg vi att vi satt på vårt hotellrum och hade suttit där och gått igenom så mycket av pjäsen som vi bara kunde i ett par timmar. Det är otroligt att man kan skratta och skratta åt det man ser på scen samtidigt som man känner att man egentligen lika gärna skulle kunna gråta, eftersom det är en hårfin linje mellan det komiska och det fruktansvärt tragiska. Mycket balanserande på gränsen och många oerhört tvära kast däremellan.
"En av mina grannar är faktiskt från Pakistan, men han är jättetrevlig! Och jag sa till honom, 'It's okay. You can eat your food and have your parabol on the balkong, but please, please, dont make your daughter wear a slöja when she grows up. Please, for me, let her be free'."
Så, förutom att jag stukade foten under en promenad längs Drottninggatan och nu kör med kryckor igen, en perfekt helg.
Erkänn Abulkasem!
2 comments:
Wait, hold up -- you done fucked up yo' foot again?
That sucks. It do! For reals, it do. :D Krew-a paw dey, kiddo!
Kul att du en bra helg i den kungliga huvudstaden! Stockholm är riktigt trevligt.
Tråkigt med foten dock. Krya på dig! =)
Post a Comment